Att fördöma; att ta avstånd. Att hylla; att omfamna.
Den eviga dragkampen.
Det emotionella balanserar ovanpå en tunn tråd.
Idag fördömer vi hela denna värld och allt som den innehåller, i samråd med Profeten Muhammad som sade att: “hela världen och allt i den är fördömt, utom åminnelsen av Gud, det som leder till den, en lärd eller kunskapens student.”
Idag fördömer vi oss själva, över vår eviga otillräcklighet inför Guds ära. Över tron att vi blivit civiliserade, samtidigt som våra handlingar visar sig vara omänskliga. Kanske är vi ännu inte människor?
När ännu ett imperialistiskt storkrig utbrutit och världen står inför helvetets portar, är det värt att tänka om och tänka till. Att vara en människa och göra ett mänskligt val bland samtidens tusentals rörelser. Man kan tycka att journalister, som valt att just journalföra av kärlek till konsten att rapportera, bör vara bärarna av de två s:en – samhälle och sanning. Just detta yrke ligger i att extrahera ljus ur historiens mörker, men detta ärade kall har kidnappats av dunkla krafter.
För den religiöse är journalistik en obligation. För bärarna av religionen kan allt användas för gott eller ont, och plikten ligger i att separera dessa och klargöra vägen för sig själva och sina samhällen. Sanningen bärs fram med gudomlig kraft. I själva verket åligger det varje samvetsärad människa att försöka bära fram mänsklig etik och moral. Sändebuden gjorde detta, men samtidigt förbrukade folk deras budskap så missvisande att slutprodukten ibland blev det ursprungliga budskapets diametrala motsats. Moses har använts som symbol för befrielse, men också som symbol för ockupation. Jesus har använts som symbol för korståg, men också som symbol för frid och kärlek. Profeten Muhammad har använts som symbol för terrorism alltsedan kharijiternas uppkomst, då som nu, men också som symbol för vägran att se onyanserat på människor och i stället se det vackra som människan bär invärtes.
Ett hastig kliv till Iran.
Irans överlevnadshistoria sträcker sig långt tillbaka i tiden. Islam, som tidigt kom till Persien, smälte in i persisk kultur med ömhet, inte med tvång. Religionens giganter var många perser. Persiskan blev ett viktigt litterärt och administrativt språk och gav religionen en rik litterär tradition. Aldrig har området gett med sig till främmande makter genom våldsutövning eller hot. Snarare går vägen in till detta poetiska folk genom kärlek och ömhet. Att därför tro att hangarfartyg och stridsflyg kan göra jobbet är absurt. Och människor har rätten att motstå detta, både i Iran och utanför.
När militära lönnmordsoperationer börjar framställas som normala riskerar världen att vänja sig vid dem och dominerande makter får ett övertag, ett auktoritärt styre över människor. Imperialismen, där ett fåtal stater har övertag och oproportionerligt inflytande över världsekonomin och internationella institutioner, skapar geopolitiska maktstrukturer av våld och kontroll över stora delar av världen är inte skyddade från människotungan – den tunga som har rätt att kritisera, och inte heller från lemmarna, samma lemmar som enligt internationell rätt har rätt till motstånd, och definitivt inte från hjärtat, som erfar sanning och kärlek till rättvisa.
Nu när kriget mot Iran har inletts, i strid med internationell rätt, har svenskar rätt att tycka till och säga ifrån. Den gemene svensken har rätt att sörja det amerikanska massmordet på de iranska flickorna i Minab, destruktionen av infrastruktur i Västra Asien, lönnmordet på Ayatollah Khamenei eller de evigt långa sanktionerna mot landet.
Gällande Ayatollah Khamenei var han dessutom en andlig ledare för shiamuslimer i stort. Förutom en politisk ledare var han en rättslärd som genom fatwor hade uppdraget att vägleda både kropp och själ. Att journalister inleder en häxjaktsprocess mot laglydiga medborgare som väljer att sörja dessa händelser är absurt. Vi lever återigen i ett samhälle där vi tillåts tro på häxor och troll. Alla medborgare är skyddade från att brännas på bål, men det tycks inte alla journalister hålla med om.
Journalister är inte heller domare. Det tycks märkligt att journalister anser detta samhälle vara den mänskliga civilisationens högsta modell, tack vare dess friheter, medan de själva är först ute med att fullständigt kränka den frihetliga individualismen och den intellektuella hederligheten genom att döma ut individer, grupperingar och föreningar, helt utan rättegång. Vi lever inte i tiden av bokbål och förbjuden litteratur. Vi lever i ett fritt land, i ett fritt Sverige, där medborgarna har rätten att mötas, samtala, sörja och skratta bäst de vill.
Politiken bör utmanas. Av journalister.
Men idag bör journalister utmanas. Av folket.